Gamla låtar

publicerat i
Sitter och lyssnar på väldigt gamla låtar. Ni vet såna som man satt och grät till som tonåring för att man tänkte på något speciell kille. Det roliga är att det beteendet slutar inte bara för att man blir vuxen. Och varför skulle det man har lika mycket känslor när man har blivit vuxen.
I alla fall, nu är inte fallet att jag sitter och gråter utan sitter mer och små ler tänker "Guuud vad man har gråtit till denna låten".
Minnen, det är de som betyder något, både de dåliga och de lyckliga. Det kvittar hur mycket saker du samlar på dig, det kommer inte vara det du tänker på när du tittar tillbaka på ditt liv. Det kommer vara alla fina minnen du har med de som betyder något, de saker du har åstadkommit själv eller med andra.
I alla fall, nu kom jag på ett litet sidospår, denna låten av Jessica Simpson har fått tårarna att rinna ner för kinderna tusen gånger i min ungdom. Har ni inte hört den? Gå in och lyssna på den heter "When you told me you loved me"
 
When you told me you loved me
Did you know it would take me the rest of my life
To get over the feeling of knowing
A dream didn't turn out right
When you let me believe that you weren't complete
Without me by your side
How could I know
That you would go
That you would run
Baby, I thought you were the one
 
Även denna bilden innehåller många minnen. Min fina Karolin som jag har haft så mycket kul med när vi har lekt med kameran. Det kommer jag aldrig glömma <3
 
Slut för idag, natti natt.
 
 

Nytt kapitel- att börja leva igen

publicerat i
Ja, det har hänt mycket i mitt liv, enda sen jag var liten faktiskt. Jag har alltid tänkt att det har ju trots allt format mig till den jag är idag. Och jag är faktiskt stolt över hur jag är som person nu.
De senaste 12 månaderna har varit som att falla från ett plan på flera tusen meters höjd, bara det att jag aldrig har slutat falla.
Ni som känner mig vet om att jag miste min syster efter en kamp mot cancer, 2 månader efter gick min mormor bort och i allt detta opererade min mamma sitt hjärta. Och utöver detta så har man haft de vanliga problemen med stress på jobb, oro över den uteblivande kärleken och oro över vänner som mår dåligt.
Min syster har tyvärr inte fått sin grav än heller vilket har let till jobbigheter och oenigheter och en sorg som inte har fått lov att lägga sig.
Jaa, där någonstans miste jag fotfärstet och jag insåg de först efter att jag totalt bröt ihop hos in bästa vän och föll ner på knäna och bara grät, mer hysteriskt än jag någonsin har gjort har gjort i hela mitt liv.
 
Många vet inte hur de ska agera mot en, många vet inte vad de ska säga (där finns inget du kan säga) många förstår inte att det räcker med att de finns där. Att det räcker med en extra lång kram, med ett extra samtal, ett extra sms, lite extra kärlek.
 
Jag har haft oturen eller turen!?! att gå igenom allt detta som singel, vilket jag har varit i många år. Ensamheten som jag känner i allt detta är obeskrivlig och sorgen äter upp mig ibland. Jag önskar att jag kunde vakna och ha min syster i mina armar och skämta om hennes eviga luktande på allt. Det kan jag inte, hon kommer inte se mig hitta kärleken i mitt liv, hon kommer aldrig träffa mina framtida barn. Men hon kanske kan hjälpa mig på sitt sätt, där hon befinner sig. Och kanske var det meningen att jag skulle gå igenomm detta "själv", för att kunna resa mig upp ännu stadigare på benen än innan.
 
I allt detta så har min kärlek till människorna jag älskar blivit större, jag uppskattar saker på ett annat sätt. Det måste jag göra, det måste vi alla göra. För hur vi än gör så kommer vi inte levande ifrån detta livet och man vet aldrig när det tar slut. Man måste ta sig tiden att titta på solnedgångar, lukta på blommorna, älska dem man älskar och göra det man vill göra. Försöka sluta oroa sig för allt.
Och framför allt, vilket är anledningen till varför jag satte mig och börja skriva igen, man måste låta sig själv må dåligt. Man måste få lov att sörja när man går igenom något hemskt i ens liv, man mår inte bra efter en månad eller två. Och det kommer göra ont, i mitt fall gör det nästan mer ont nu än vad det gjorde när min syster och mormor dog. För nu har det börjat sjunka in, man förstår.
Man får lov att älta till sina vänner om och om hur dåligt man mår, man får lov att gråta. Det är HELT OKEJ.
Vi lever i en tid där många tycker att man är svag om man gråter, det är du inte. Det är de jobbiga tiderna som kommer att göra dig stark igen. Men man ser det först sen.
 
Jag kommer må bra en dag igen men sorgen efter framför allt min syster, som togs ifrån mig allt för tidigt, kommer alltid att finnas kvar.
Jag har gett mig själv många löften den senaste tiden och alla av dem handlar om att jag ska ta vara på mig själv på olika sätt. Jag vill inte sitta och ångra en massa när min stund är kommen. Jag vill leva här och nu, börja om på ett helt nytt tomt kapitel.
 
Lev så länge du lever!
 
Kärlek till er <3