Let love lead the way!

Jaaaa, härom dagen fick jag ett ordentligt utbrott på en medtrafikant. Jag brukar hålla mig lugn i vanliga fall och brukar inte bli så arg....Inte denna gången.

Jag skulle svänga in till parkeringen vid mitt hem och då är där en bil som ska köra ut från den vägen och ställer sig mitt i vägen så jag inte kan köra in för jag får inte plats. Problemet var ju då att jag hade företrädde. Jag virrar lite på huvudet och tittar lite argt på människan och viftar till honom att han måste köra då jag inte kommer in. Problemet var att han bara stod kvar och stirrade på mig med ett väldigt självgott leende. Och jag erkänner att jag tände till direkt, då jag var hungrig, varm och hade huvudvärk. Vilket absolut var onödigt, men hur tokig blir man inte när en annan människa sitter och små skrattar åt en för att de har "övertaget". Det slutade med att efter han suttit och visat storleken på ***** i vad som kändes som en evighet så hängde jag mig på tutan och fjönten körde iväg.

I efterhand irriterar jag mig att han så lätt lyckades få mig helt tokig. Men jag bjuder på det och skulle jag se människan fler gånger är det jag som sitter med ett stort leende.

Någon mer än jag som blivit provocerad i trafiken någon gång? Och ångrat sig efter?

Ha en underbar Söndag /Annellisaa

Hej på er!

Hoppas ni alla dricker en massa vatten nu i värmen och njuter av att bada i havet och sola.

 

Jag kom att tänka på en sak med mig själv. Jag är en människa som ofta har många bollar i luften och då kan jag säga att bollarna har (tacka gudarna blivit mindre). Och många gånger kan jag känna hur jag är helt dränerad och måste vila. Och då är det ofta samma scenario. Jag t.ex. jobbar och tänker för mig själv, "när jag kommer hem ska jag inte göra ett dugg, jag är så trött". Så slutar jag jobb, sätter mig i bilen och kör hem. Väl hemma blir jag piggare och slänger iväg en massa sms till vänner i hop om att hitta någon som vill hitta på något med mig. I samma stund som jag skickat iväg dessa sms, tänker jag för mig själv "ahhh, hoppas ingen har tid, jag orkar egentligen inte, men det hade varit kul".

 

Det är så himla typiskt mig och så håller jag på, tills jag ungefär 1 dag var 3-4 månad bara stuppar och sover hela dagen.

Jag blir rastlös så himla fort så det nästan är sjuktligt. Och det är anledningen. Och det roliga är att min sambo är min raka motsatts och vill göra så lite som möjligt. Han får nästane en hjärtattack bara av att höra på allt jag gör ibland.

 

Är det någon mer som känner igen sig i detta helt tokiga beteende?

 

Ha en fin dag kära  ni?

Året midsommar blev det bästa någonsin, det enda som saknades var kramar. Annars var det god mat, bra konversationer, lek och mycket mycket skratt. 

Hemfärden blev en blöt histora. Min kära sambo märkte att han hade punktering när vi skulle cykla hem. Så det blev en promenad hem i åska och ösregn som tog ca 45 minuter. Man hade nyktrat till lite när huvudet nådde kudden.

Igår och idag har vi båda varit så trötta så man kunde tro att vi varit bakis i två dagar.

Så jag ska fortsätta att ligga i soffan och inte göra någonting.

Hur var er midsommar?